Sista dagen innan jag åkte hem från julvistelsen så gick jag Jeppo runt för att rasta Valter och mig inför den långa resan hem. Jag fascineras mycket av alla vackra gamla hus som står och förfaller och av de som har byggts på 70- och 80-talet, inte allt för sällan precis bredvid det gamla.

När de äldre husen byggdes var åkermarken viktig och husen placerades i skogsbryn eller på holmar, vilket fick dem att vackert smälta in i landskapet. Husen som byggdes intill den gamla gården har därmed kvar en naturlig plats och det gamla bostadshuset är oftast rivet eller står och förfaller. Praktiskt med alla moderniteter? Ja. Vackert? Nej. Till viss del kan jag förstå dessa ingrepp och nybyggnationer när kraven på bekvämligheter ökar och boende ändå kräver moderniseringar.

Ur resurssynpunkt är det då ett bättre alternativ att renovera hus. Tyvärr skedde detta under 70- och 80-talen allt för ofta med panoramafönster och tilläggsisolering  med resultatet att proportionerna försvunnit och de ser ut som överviktiga paddor. De är inte vackra, men inte samma slöseri.

De hus som byggs idag har sällan denna placering, något som sticker i ögonen på mig. De nya enplanshusen blir ofta utkastade på en åkerplätt utan hänsyn till omgivningen. En förklaring är förstås att man inte längre har något behov eller koppling till uthusen i och med att bondgårdarna inte används längre. Men det är konstigt att man inte ser värdet i det gamla utan väljer att bygga nytt, trots ett gammalt hus redan står där på en vacker plats.

Uppdaterat: Jag ber om ursäkt.