För ca två veckor sedan började Valter visa tecken på att ha ont och mådde inte bra. Först trodde jag att han hade ont i tänderna, vilka är en ”tickande bomb”, och han ville inte tugga eller bita i något. Men efter ett besök hos veterinären förra fredagen konstaterades att det var neurologiskt med kraftigt nedsatta reflexer. För att få korrekt diagnos skulle vi akut behövt åka från Jakobstad till Vanda (475 km enkel väg)för magnetröntgen, men eftersom jag redan beslutat att inte utsätta honom för operation med tanke på alla andra åkommor och rehabtid så blev det en vanlig röntgen på lördagsmorgonen med siktet inställt på konservativ behandling. Valter har medfödda missbildningar i de två sista bröstkotorna. Då de är kilformade, slinker de lätt ur kotpelaren och medför tryck på ryggmärgen. Detta ger absolut neurologiska problem. Mellan ländkotorna 3-4 finns en röntgentät förändring i ryggmärgskanalen som kan vara ett förkalkat fragment av en disk. Även denna medför förträngningar och tryck på ryggmärgen. När vi fick reda på detta trodde vi inte att vi skulle få med oss honom hem till Stockholm och förberedde oss på det värsta. Han fick smärtstillande/antiinflammatorisk medicin som gjorde honom så dålig i magen att han inte ville äta. Men efter ett par dagar med lite leverpastejmuta för tabletterna så började han piggna till och äta igen. Nu är vi tillbaka i Sverige och han har inte fått smärtstillande på en vecka och beter sig som vanligt. Det känns som om han lever på lånad tid och vi njuter av varje dag han är pigg och kan vara med oss. Nästa veterinärbesök kan vara det sista.