Blog


Köket del 1: lerklining

Sommarens stora projekt har varit köket. Det har funderats, planerats och tänkts länge. Till en början så hade vi inte så bråttom med att skaffa kök, men efter att vi fått barn så vill vi gärna ha ett och slippa springa över på backen så fort man vill ha något att äta. Men problemet är att det inte går så snabbt framåt när det finns en dotter att ta hand om. Så arbetet har främst framskridit under förmiddagsvilan, eftermiddagsvilan och lite på kvällen, vilket har gjort att det oftast endast blivit en till två timmar per dag. I och med att jag är föräldraledig kunde vi dock vara i Österbotten så länge att det sammanlagt blev till något. Men nu har vi till slut ett kök som är väldig hemtrevligt.

Planen var att lerklina väggarna för att slippa drag, ohyra och få en bra fuktutjämning. Men det är svårt att planera för ett arbete när man är på andra sidan havet, speciellt när man ska ha tag på saker och inte vet vart man ska börja. Jag lyckades i alla fall få tag på en trevlig herre som kunde låna ut en vertikal/tvångsblandare som kunde levereras lagom till att arbetet skulle sättas igång. Svärfar hade vid en biltur sett fin blålera ute på ett fält som höll på att dikas. Han pratade med jordbrukaren som var vänlig att lägga en skopa nära vägen som vi kunde hämta. Under första veckan i juni hämtade svärfar leran medelst traktor och släp vilken han sedan placerade utanför i en prydlig hög utanför köksfönstret.

Under första veckan kom även blandaren, men ganska snart insåg jag att det inte var en tvångsblandare utan en tombolablandare. Enligt vad jag hade lärt mig så skulle det inte fungera, men eftersom jag inte visste hur jag skulle få tag på en annan så kunde jag inte annat än testa. Det tog fem minuter, sedan gick den mycket slitna drivremmen av. Ajaj. Dock så föll det sig så som det brukar i Österbotten: släkten har en. Några kilometer bort i Jungan så hade svärfars morbror en tombolablandare. Vilket ledde till en resa med släpvagnen dit och ett lån. Sedan var det dags att få tag på fin sand. I ett landskap som Österbotten med så fina sandjordar så borde det inte vara så svårt, men vart ska man vända sig. Efter många om och men så hittade vi ett företag i Jakobstad som hade ett grustag. Vi betalade för en släpvagn sand, men hämtade bara ett par små säckar och for hem.

Armeringen ämnade jag ta från det gamla fähuset som inte var utgödslat. Vältrampad halm med torr dynga i borde vara bra. Men gödseln var torr och hård och det var svårt att få annat än stora klumpar. Jag provad i alla fall att blanda ihop det jag hade i de proportioner som jag lärt mig. Skam den som ger sig. Sörjan ville inte blanda sig. Jag provade att bara köra leran för att den skulle slå sönder sig själv. Det gick inte. Jag provade med extra vatten som skulle lösa upp klumparna. Det gick inte. Jag försökte dela leran och gödoset för hand. Det tog många timmar och till slut hade jag en liten mängd jag skulle prova använda. Men den var för klumpig och ojämn att arbeta med och det var tungt och arbetsamt att försöka få den att fästa på väggen. Det hela slutade med att jag endast klinade mellan stockvarven och i de största sprickorna. Lite ska det väl hjälpa.

Vad jag lärt mig är att man nog bör lita på instruktioner om vad som funkar och inte. Det skulle vara roligt att lerklina på riktigt någon gång, men då ska jag ha rätt utrustning så jag har bra material att arbeta med.

Taggar:,

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: